För ett musikaliskt liv utan bil

Musik. Hjälm. Hur skulle vi klara oss utan? Det har en och annan hjälmtillverkare insett, bland andra Azonic. En sån vill jag ha.

Ovilligt sammanfattande

Vi klarar oss inte utan bil. Vi är inte ens i närheten av att klara oss. Visst har vi klarat oss utan egen bil sedan i mars, men vi har använt bil mer än bara marginellt. Somliga perioder har vi lånat en bil varje vecka, för att köra skräp, för att hinna med både arbete och sociala aktiviteter. Och då har vi ändå fria arbeten som ger oss en stor flexibilitet när det gäller tider.

Cyklarna har förvisso använts flitigt. För storhandling, för att köra papper och plåt till returstationen, för utflykter och för arbetsresor. Betydligt mer än om vi skulle ha haft en bil. Så billösheten har givetvis inte varit helt utan effekt. Men den har inte givit den effekt jag hade hoppats på och försökt nå.

När vi bestämde oss för att sälja bilen såg jag mig som en envis dåre trampandes i alla väder, i alla hälsotillstånd, i alla ärenden. Naivt i kubik. Men det var ändå något att sikta på.

Antingen kan jag betrakta det här projektet som misslyckat, eller så kan jag dra slutsatsen att det är betydligt svårare att ställa om ett vanligt radhus-småbarns-förorts-liv från bil till icke-bil, än jag trodde. Jag väljer det senare och  konstaterar att det kommer att ta tid, men tror helt och fullt att det kommer att gå. Därför att det måste gå.

Bilen är en gammal idé som i grunden bygger på gammal teknik (även om utvecklingen innehåller ljuspunkter). Det är ohemult dyrt, det dödar såväl genom på- och avkörningar som genom nedsmutsning, det gör en mosig i skallen. Listan kan göras lång. 

Tyvärr, måste jag säga. Jag gillar att köra bil. Under en period i mitt liv – för inte så länge sedan – trivdes jag som allra bäst när jag satt i min nya, mörkblå Volvo V40.  För bara några veckor sedan var jag i Södertälje och provkörde nya Skoda Superb och Audi A4. Ruggigt kul och tur att polisen inte var på samma vägar som vi. 

Jag tog taxikort för att få möjlighet att sitta en hel dag i en bil och bara köra omkring, och samtidigt tjäna pengar och träffa folk. Nu har jag inte kört på ett tag eftersom det inte är särskilt lönsamt. Men det är som sagt kul att köra bil. Kul att läsa om bilar. Kul att titta på bilar. 

Trots mitt bilintresse har jag under den här perioden av billöshet inte på allvar lockats av tanken på att skaffa en ny bil, annat än i början. Jag har lärt mig att uppskatta inte bara de alternativa ressätten, utan också den lägre månadskostnaden, det lediga utrymmet i carporten och att slippa städa, tvätta och serva bilen. 

Även om det första halvåret utan bil har varit långt ifrån någon romantisk cykelfärd längs slingrande sommarvägar – och faktiskt delvis gjort mig besviken – tror jag att vi kommer att klara oss bra utan fyra hjul och oljebrännare även framledes.

Till och med utan att låna bil i lika hög utsträckning som vi har gjort hittills.

Fångad på lånecykeln

Jag var i stan idag. Stockholm alltså. Och för första gången lånade jag en av de där fula, blåa cyklarna som finns utställda i särskilda ställ här och var över stan. Det stod tre stycken vid Tekniska Högskolan där jag landade med tåget. En hade punktering. Lyckligtvis fick jag en av de andra två. Den hade visserligen väldigt lite luft i bakdäcket, men det var inte värre än att det gick att cykla på.

Väl nere i smeten kring Stureplan återstod att hitta ett ställ att ställa tillbaka cykeln i. Det finns ju inga lås på de här hojjarna och jag hade förstås inget sådant med mig. Stället vid Kungsträdgåren var fullt. Liksom det på Sturegatan. Liksom det på Norrmalmstorg. 

Sådär snurrade jag omkring, fångad på en blå cykel utan lås. Jag antog att det kunde bli dyrt om cykeln blev stulen under tiden jag var på mitt arbetsmöte. Men till slut avgjorde klockan saken: jag chansade, ställde cykeln i uppgången till kontoret som var mitt mål. 

Knappt en timme senare stod den kvar. Jag lyfte ner den för den lilla trappan och insåg då ytterligare en nackdel med den blå cykeln: man riskerar att bli smutsig om man grepper på fel ställe. Som typ sadelstolpen. 

Med oljig handflata i högerhanden trampade jag mig i alla fall upp mot Tekniska Högskolan igen. Lyckligtvis fanns där en ledig plats att ställa tillbaka cykeln i. Och även om den hade skapat en del oväntad irritation och stress under fömiddagen var det rätt skönt att bara gå därifrån. Inget lås att pula med, ingen tanke om att ”jag måste pumpa bakdäcket snart”, ingen oro över stöldrisk.

Nästa gång tar jag med ett eget lås och en minipump.

Förkylning sätter käppar i hjulen

Det är förvisso en rätt stor omställning att göra sig av med bilen och börja cykla istället. Men det går ändå att hitta lösningar på det mesta. Det går att frakta sopor till återvinningsstationen. Det går att åka på familjeutflykter med spädbarn och småbarn. Det går att storhandla. Det går till och med att handla virke på brädgården, åtminstone om det inte rör sig om några större mängder.

Men det finns en sak som definitivt sätter käppar i hjulet: förkylning med feber. En så enkel åkomma. Men kroppen blir svag, matt och i princip oanvändbar som motor på en cykel. I alla fall om man ska åka en lite längre sträcka och dessutom ha packning och barnen med sig i vagnen efter. Och även om det går att pressa sig riskerar man att bli sängliggande följande dagar. I värsta fall råkar man tydligen ut för en hjärtmuskelinflammation.

Hur mycket jag än ville idag så gick det till slut inte. L fick ta dra vagnen den sista biten hem från Rönninge by. Situationen fick mig att på allvar inse att cykeln blir obrukbar som bilersättare för lite längre sträckor när något så simpelt som en förkylning sätter in.  

Men jag deppar inte för det. Jag vilar en stund. Sen rullar jag igen.

Mörkret pockar på ljus

Det mörknar ute. Blåser upp. Regnar mer. Hösten är på väg och snart har vi mörkret över oss. Det ter sig kanske inte så behagligt, men som den nordbo jag är uppskattar jag mörkret och eländet. I mindre doser.

Apropå mörker är jag ute efter en bra lampa. Var inne på en av stans bättre cykelaffärer och allt de hade var lampor med snabbfästen. För fler hundra. Jag vill ha lampor som inte har snabbfästen. Som kräver verktyg för att ta av och sätta på. Tanken med snabbfästen är förstås att man ska kunna ta med sig lamporna innan tjuven gör det. Men jag vill inte pula med fler grejor. Cykelväskor, handskar, glasögon, mobiltelefon, lås och allt vad man behöver är nog. Jag behöver inte dessutom tänka på att plocka med mig och klicka dit lampor.

Jag har inte letat särskilt ihärdigt, tillstår jag. Men snart ska jag hitta lampan som lyser starkt, långt, brett och länge och som kräver sällsynta verktyg vid montering. 

Den som söker ska finna.