Med vagnen till krogen

Det var en skön syn. Lina längst fram, med tillkopplad vagn. De två små i sina selar under kapellet. M hade somnat efter ett tiotal meter. N var vaken, tittade ut genom de tonade plastfönsterna. Det enda som då och då tycktes störa honom var hjälmen som åkte ner i pannan och skymde sikten.

Vi var på väg till krogen.

Nå, vi var på väg till den nästan lokala pizzerian för en bit mat, helt enkelt. Anledningen till att jag skriver om det här är att det var första gången hela familjen var på väg med cyklar.

Det kändes helt enkelt så rätt, så självklart och så att säga mentalt bekvämt. Själva grejen alltså, att inte packa in hela familjen i en oljebrännare på drygt ett ton och tuffa iväg de där kilometrarna. Att inte behöva krångla in barnen i sina supersäkra men ack så klumpiga bilstolar.

Och för den delen att inte behöva gå! (Jag går när jag måste, men jag slipper helst … ) 

Men färden avslöjade en nackdel med cykelvagnens konstruktion: N verkar inte kunna  sitta riktigt bekvämt med sin hjälm på huvudet – där den förstås måste sitta.  Det är som att sitta bakåtlutad i en stol med högt ryggstöd; hjälmen tar liksom emot och skjuts framåt. På hemvägen hade han tydligen löst problemet själv – såg vi när vi kom fram – genom att ta av sig hjälmen (och för den delen mössan). Eller löst och löst, det var förmodligen så han såg det i alla fall.

Å andra sidan har han ju åkt i vagnen tidigare utan att hjälmproblemet tycks ha uppstått. Det kanske var en tillfällighet, bara. 

Idag har jag förvisso ofrivilligt haft en cykelfri dag. Benen har faktiskt känts lite möra efter veckan. Jag har förmodligen cyklat mer och med tyngre last än tidigare. Det blir lätt så, märker jag. Cykeln är svårt, eller snarare glatt, beroendeframkallande. 

Semester ställer billösheten på sin spets

- Vi måste boka biljetter!

- Japp, det gör vi! Men hur gör vi med transporten till färjan?

Det. Är frågan. Hur löser vi transporten till färjan i Nynäshamn, från Täby. Vi har ingen bil då i augusti när resan ska ske. Vi vill inte hyra bil främst för att det kostar en massa pengar men också för att jag vägrar tro att vi inte klarar oss utan bil. Ens när vi ska på semester till farfar på Gotland i tio dagar.

Det går att ta pendeltåget till Nynäsham med cyklar, såvitt jag vet. Men med två barn, två cyklar, två cykelvagnar och en massa väskor vetesjutton. Känns inte som en genomförbar lösning.

Det går kanske att ta taxi till Nynäshamn. Kanske. Fast med ovan nämnda lastmängd vetesjutton där heller.

Det går att cykla till Nynäshamn! Just det. Självfallet. Och så uppenbart. Men ändå inte. Det är uppskattningsvis 7 mil cykelväg till Nynäshamn. Vi kommer inte att kunna cykla särskilt fort, det kommer alltså att ta tid. Sisådär fem timmar kanske. Kommer barnen att klara det? När vi kommer fram till Gotland har vi dessutom ytterligare sex mil att köra. (Fast där räknar vi med att åtminstone barnen kan hämtas av farfar – i bil.)

Vi vet ännu inte hur vi ska göra, men kom fram till att pröva följande lösning: vi cyklar till moster strax söder om Stockholm dagen innan, sovar där, leker och har kul. Nästa dag fortsätter vi så mot båten. Då blir resan avsvärt kortare och dessutom uppblandad med roliga aktiviteter. Är vi för curling?

Hur som helst måste vi provcykla vägen till Nynäshamn själva innan vi ger oss av med barnen. Jag har bara en vag idé om hur man bäst tar sig ner på cykel dit från Stockholm. Någon som har en tydligare idé och känner ett behov av att dela med sig? Tages tacksamt emot!

Kvällen då jag föll till föga

Bilen är alltså ännu inte såld. Imorgon onsdag får den ny vindruta, sedan far den ut på Blocket eller annan lämplig annonsplats. Men igår fanns den ännu. Och den räddade oss. Eller så inbillar jag mig bara det.

Vi har letat efter en billig vagn som N kan sova i på dagis. Den han använder nu behöver lilla M, och den tvillingvagn vi köpte för några veckor sedan ska säljas eftersom cykelvagnen fungerar som tvillingvagn även utan cykel. Nå, därför behövde vi ersätta N:s sovvagn med billigast möjliga liggvagn.

Igår hittade vi en. Den fanns i Vallentuna, definitivt på bekvämt cykelavstånd. Men hur transportera hem vagnen på cykel? Ännu har vi ingen ”lastvagn”. Dessutom: jag var rejält trött efter en ganska lång tur tidigare under dagen i Täby och Danderyd.

Jag funderade i flera minuter. Sedan satte jag mig i bilen och åkte och hämtade vagnen. Det kändes som ett nederlag, men kanske var det enda möjligheten just då. Å andra sidan kanske jag hade hittat en cykellösning senare, och kanske hade Vallentuna-vagnen funnits kvar då. Eller kanske hade vi kunnat hitta en annan vagn. We´ll never know.

Snart är bilen såld – förhoppningsvis – och då slipper vi dylika överväganden.

Baby på släp

Hon vaggar mjukt i den lilla hängmattan. Känner inget av kylan utanför, ingen fartvind. Hon färdas i ett behagligt tempo och besväras inte av att underlaget här och där är ojämnt. M sover djupt.

Premiärturen med den nya cykelvagnen gick tämligen obemärkt förbi för M, 2 veckor gammal. Hon placerades i hängmattan som utgjorde hennes ”säte”, spändes fast med erforderliga remmar och var väl förvisso vaken de första 20-30 meterna av färden. Sen föll ögonlocken.

Den avgörande anledningen till varför vi valde just den här vagnen (Chariot Cougar för två barn), trots att den kostar nästan 9 000 kronor med de tillbehör vi ville ha, var just babysätet i form av den lilla hängmattan.

Därför var det med viss spänning hela anordningen monterades i söndags förmiddag och M sedan las ner och spändes fast i den. Av allt att döma hade jag kunnat vända upp och ner på vagnen nästan utan att M hade noterat det. Hennes hängmatta och tillhörande säkerhetsbälten är lika förtroendeingivande som vagnens konstruktion och material i övrigt.

Färden var inte särskilt lång, en mil från morfarn och mormorn hem till Kyrkbyn. Det gick lugnt. Trots den säkra babyinfästningen ville jag inte pröva var vagnens vältgräns går. Och det finns skäl att hålla sig extra skärpt – inte för att den skulle vara särskilt vältbenägen utan för att den ofta inte märks särskilt mycket. Visst är det avgjort tyngre att cykla med vagnen kopplad, men det rycker och sliter inte i cykeln som jag hade trott att det skulle göra. Det har såvitt jag kan förstå att göra med att vagnen är fjädrad och därmed själv tar udden av de ojämnheter som råkar passera under hjulen.

Fjädringen gör förstås också att barnens komfort ökar markant. Vilket – inbillar jag mig – något torde minska risken för att de blir trötta på eller av att sitta i vagnen.

Just det, utöver M fick vi också plats med en barnvagnsinsats, bylsig åkpåse, diverse rätt skrymmande tillbehör till vagnen och annat småplock. Fantastiskt skönt att slippa fundera på vilka prylar vi skulle lämna kvar och hur vi skulle surra de vi inte kunde lämna på cyklarnas pakethållare. Lite som att ha en bil faktiskt …

Räkna med fler vagnrapporter.

Vilsen i skyltträsket

Jag lärde mig något i går. Jag lärde mig att inte lita på alla skyltar som pekar, hur officiella och Vägverksmässiga de än ter sig.

På cykelvägar från Täby Kyrkby till Stockholm visar skyltar till en början exakt hur man ska köra. Ut på Vikingavägen, höger upp på Nya Täbyvägen, full fart förbi Ella Park och Gård och Enebyberg.

De visar sedan exakt hur man ska snirkla sig fram genom Rinkeby och upp mot Mörby Centrum (tungt uppför). Sedan vidare upp och ner förbi Danderyds sjukhus. Klockrent. Rullar på bra ända fram till Stocksundsbron. Skyltningen fortsätter med oklanderlig tydlighet.

Upp i Bergshamra. Nu snart, tänker jag, måste skyltningen visa hur jag kommer över alternativt under E18. Jag måste vara på vänster sida om den för att komma vidare. Så kommer nästa skylt med texten Stockholm. Den pekar åt vänster. Härligt! Rullar neråt mot E18-hållet … rullar neråt. Rullar, rullar.

”Det här är ingen cykelbana” väser damen jag möter. Jag bromsar en aning. Ser mig om efter skyltar som kan visa huruvida hon har rätt eller fel. Börjar snart misstänka att jag så att säga är ute och cyklar.

Bromsar mer, tvekar, letar. Hittar ingen skylt. Åker tillbaka till den senaste skylten. Som jag snart inser förmodligen är den sista Stockholmsskylten mellan Täby och själva huvudstaden. Åtminstone längs den här rutten.

Får engagera huvudet istället. Hittar snart ett hål under E18 och får tag i en skylt som säger Roslagstull, alltså den gräns mot Stockholm som jag hela tiden har siktat på. En stund senare är jag framme i Stora Staden.

Cykelvägsskyltning har uppenbarligen inte samma prioritet som bilvägsskyltning. Visserligen har jag liknande erfarenheter av bilvägsskyltar i Göteborg, men överlag funkar bilvägsskyltningar bra här i Sverige. Så alltså icke alltid cykelvägsskyltar.

Måste skaffa en bra cykelkarta.

Jag ser det snöar

Vi startade i vackert väder. Någon snö hade stannat kvar på gräsmattor efter nattens snöfall. Men i princip var det barmark. Perfekt cykelväder!

- Kolla, här är det snö och visst är det fint med snön?! konverserade jag N när vi snart kom till ett stycke grusväg. Han:

- Mm.

500 meter senare hade det lätta snöfallet förvandlats till svårt siktförsämrande dito. Motvinden hade tilltagit och jag tråcklade fram mina solglasögon för att få skydd mot snön. Ytterligare 500 meter senare hade snöflingorna förvandlats till små ilskna häftstift och snötäcket växte snabbt och dolde effektivt alla eventuella stenar, gropar och andra olämpliga deformationer i cykelbanan.

Nu kommer det snart, tänkte jag. Illvrålet från stolen bakom mig. Illvrålet som säger att nu får det faktiskt vara nog! Vi har ju en bil därhemma! Varför ska vi cykla och handla? Det här är inte kul! Pappa!!!!

Men det uteblev. Jag frågade med så lugn stämma som möjligt ”fryser du”. ”Näe”, blev svaret. Skönt.

Vi kom fram till affären och gjorde vår shopping. Packade framväskorna och hängde på dem på cykeln i det ymniga snöfallet. En väl påpälsad herre såg oss, log och sa ”tufft att cykla nu. Ta det lugnt på tillbakavägen.”

Det gjorde vi. Snart kom, inte illvrålet, men väl en tydlig klagosång. N frös om händerna. Jag förklarade att om han bara hade velat ha vantar på sig hade han sluppit frysa. Han fick mina. Gigantiska förstås på hans små händer, men varma. Han var nöjd hela vägen hem.

Vallentuna-svängarna börjar kännas alldeles för korta. En mil är ingen mil, kanske. Får börja köra runt Vallentunsjön för att få lite mer skön tid på cykeln i samband med shoppingturerna. Fast om snön vräker ner tar jag nog den korta vägen.

Imorgon, by the way, åker jag och hämtar cykelvagnen som anlänt från Kanada. Det känns stort. Nästan lika stort som när jag en gång hämtade ut en ny bil från Volvo.

Hittat guldkorn: Ecoprofile.se

Även om de flesta av mina besökare tycks komma från just den prisbelönta bloggen Ecoprofile.se måste jag bara påpeka dess existens. Bloggen skrivs av dess medlemmar, varav många tycks sällsamt kunniga och seriösa. Tonen är balanserad och informationen nyanserad. Av det jag har sett finns inte mycket av den ”vi-och-dom”-attityd som miljö- och ekopåhejare dessvärre ofta intar. (Eller är det kanske bara en mossig fördom … ?)
Nå, sajten ger inte bara användbar information om mycket som har med en hållbar livsstil att göra, utan är också grumt inspirerande.

ecoprofile.se

Oväntade effekter som lyfter

Att man får bättre kondition av att cykla är självklart och uppenbart. Att bättre kondition leder till att man mår bättre är nästan lika uppenbart och självklart. Så att man mår bättre av att cykla istället för att ta bilen är inget nytt eller oväntat. Men det finns några effekter som jag inte riktigt hade förutsett.

1. Jag får mer tid. Trots att cykling tar mer tid än att åka bil motsvarande sträcka innebär cyklingen att jag får mer tid. Det låter bakvänt och på sätt och vis är det också det. Om det tar 30 minuter att cykla till affären medan det med bilen tar 15 minuter (inklusive parkering och gångtid till själva butiken) borde rimligen cyklingen innebära att det blir 15 minuter mindre kvar av dygnet. Och så är det förstås.

Men om jag sitter i bilen i 15 minuter känns den tiden som dödtid. Jag väntar på att komma fram och kan inte göra något – mer än att lyssna på radio och möjligen kallprata med någon i telefon. Åtminstone kan inte jag genomföra några viktigare telefonsamtal när jag kör bil. Biltid kanske kan betraktas som vilotid, men vem känner sig piggare efter en bilfärd?

När jag sitter på cykeln känns varje minut som aktiv tid. Jag väntar inte på att komma fram, jag tar mig fram. Och trots att det alltså är en synnerligen aktiv tid handlar det samtidigt om vila. Inte fysisk vila, men väl mental vila. Det låter hurtigt och kanske passar just det begreppet rätt bra här. Men konsekvensen har inget med hurtighet att göra, snarare med välmående.

2. Jag kliver ur min dvala. Varje skiftning i vädret blir ytterst påtaglig på ett sätt som de inte blir när jag sitter i plåtburken. Jag är knappast någon naturmänniska men inser att den fysiska kontakten med den verkliga omvärlden gör gott. Även om det handlar om snöblandat regn och förlamande kyla ibland – som i morse när jag åkte med N till dagis utan mössa under hjälmen. Men jag känner åtminstone att det blir blött och kallt. När jag sitter i bilen måste jag i värsta fall sätta igång vindrutetorkarna och vrida värmevredet ett snäpp åt höger.

3. Jag ser saker. Den här punkten hänger ihop med punkt nummer 2. På cykeln ser jag saker. Typ lyktstolpar, bilar och annat jag inte vill köra in i. Men jag ser också detaljer som ingen normal människa hinner uppfatta i 50, 70 eller 90 knyck genom en tonad bilruta. En man med en lustig keps. En ful blomma i ett fönster. Konstigt klotter på tågbommar. Detaljerna i sig behöver inte vara – och är det sällan – särskilt viktiga. Det viktiga är att jag uppfattar dem. Fråga mig inte varför det är viktigt, det bara känns så.

4. Stressen avtar. Förmodligen hänger den här punkten ihop med alla punkter ovan. Och att en vältränad människa löper mindre risk att drabbas av stress är både vetenskapligt bevisat och tämligen känt. Möjligen är också det faktum välkänt att en människa som tvingas göra saker i ett lugnare tempo löper mindre risk för stress. För mig var det nyss en behaglig upptäckt.

För inte så länge sedan hade jag blivit väldigt störd och stressad över att behöva ägna tre eller rentav fyra minuter åt att montera lasten efter dagens shopping på cykeln. De tunga väskorna med maten ska hakas på frampakethållaren medan den våta snön smetar sig fast i ansikte och på händer. Påskpresenten till N och M ska spännas fast, plaskblöt och kall ovanpå frampakethållaren. Liksom blöjpaketen.

Men det känns helt cool. Till och med skönt. Och jag är inte det minsta stressad.

Med detta sagt vill jag också säga att jag kommer att sakna bilen. Faktiskt. För trots att biltid ofta känns som dödtid är det också kul att köra bil. Och det finns onekligen många praktiska fördelar med bilen som transportmedel. Men det finns trots allt något i cyklingen som går utanpå allt detta.

I väntans tider

Visserligen har dotterna kommit ut och hunnit växa till sig under hela tio dagar. Men vi går ändå i väntans tider. I veckan beställde vi en cykelvagn som ska låta oss ta hela familjen på utflykter eller helt enkelt till affären eller mormorn och morfarn eller var vi behagar åka.

Cykelvagnen anländer förmodligen i mitten av nästa vecka, men vi hoppas i det här fallet på en för tidig nedkomst eftersom det vore trevligt att dra iväg på några turer under påskhelgen med hela gänget.

Hur som helst kommer du att kunna läsa mer om cykelvagnen här när jag har mer att berätta. Nå, kan avslöja att det är en Chariot Cougar för två barn.

I helgen försökte jag mig på att lasta för mycket på cykeln. Det gick bra och somliga skulle kanske hävda att det därmed inte alls var för mycket. Men en stor flyttkartong fylld av skräpkartong, flaskor och plastförpackningar på framracket (frampakethållaren) är för mycket. Halvmilen till Vallentuna och återvinningsstationen där gick visserligen stadigt, men kändes ändå aningen för ansträngd för att jag ska göra om tricket. Om jag inte måste.

Dessvärre tog jag ingen bild av det vådliga ekipaget. Delvis på grund av att det småregnade, var kallt och att N helst hade velat stanna hemma.

Idag tog jag bilen till Kista för en jobbintervju 09.45. Eftersom jag skulle lämna Noah på dagis kl 09 fanns ingen tid att cykla de 15 km till Kista. Om jag inte hade haft bil hade jag antingen övertalat Lina att lämna eller helt enkelt försökt få till en annan intervjutid.

Apropå bilen åkte jag sedan till OkQ8s GDS för att inleda den grundliga rengöringen som krävs innan försäljningen. Målet är att bilen ska vara såld innan april tar slut.

Insikt 2: shoppa aldrig utan mynt

Idag gick färden till Täby Centrum. I mitt gamla liv hade jag tagit bilen. Inköpslistan var visserligen inte av storköpsart, men 2-meterslisterna jag skulle handla på Clas Ohlson hade avgjort saken – till bilens fördel.

Nu blev det cykeln och jag tänkte att jag fick väl hålla listerna i händerna om jag inte kunde få fast dem på cykeln. Ett liv utan bil underlättas för övrigt onekligen om man accepterar att alla lösningar inte är färdiga på förhand, att många får komma till när själva behovet eller problemet uppstår. ”Det ordnar sig alltid” är en bra devis.

Besöket på Clas Ohlson resulterade – som vanligt – i fler prylar än jag hade tänkt från början. Två tredjedelar av framväskan var fylld av rep, märlspik, skruvar, persiennsnörefäste, kabelklammer, remmar, hänglås och lite annat. Dessutom passade jag på att skaffa en plastlåda som jag tänkte fästa på framracket.

Med allt detta i händerna travade jag iväg till Systemet. Inga problem.

Men sen började det bli lite kärvt. Jag skulle in på Metro och handla mat, men saknade mynt. Jag hade kort med tillräckligt mycket pengar på för det jag skulle handla, men jag saknade mynt. Vilket innebär att det är omöjligt att använda Metros kundvagnar. Jag behövde vagnen inte bara för att få plats med alla Metro-varor, utan kanske främst för att ha någonstans att göra av alla saker jag köpt på Clas Ohlson och på Systemet medan jag gick och valde och plockade havregryn och fetaost och mynta och allt det andra jag skulle ha i butiken.

Kvinnan i kassan hade ingen pollett att låna ut. ”Tyvärr”, var hennes mindre muntra besked till överlastad fredagsshoppare. Tänkte ett kort tag att jag får väl gå ut till bilen och lasta in prylarna jag skaffat. Fast bilen stod ju hemma …

Gick istället till Hemköp. Där fick jag låna en femma mot körkortet i pant. Jag handlade och fyllde väskorna. Väl ute på parkeringsplatsen monterade jag lasten på cykeln. Plastbacken fick ta hand om vinkartongen och spändes fast med remmar på framracket. Ingen betongfast montering, men det skulle duga för hemfärden. Listbuketten samlade jag med väldigt fiffiga remmar som jag köpt på Clas Ohlson, en slags elastiska resårband med kardborrknäppning. Sedan spände jag fast listpaketet med en rem som knöts i barnstolen. Framänden fick jag hålla i högerhanden.

Cykeln var ganska tungt lastad när jag begav mig hemåt. Trots detta, eller kanske tack vare detta, var den osedvanligt stabil. Det var inga problem att styra sig hemåt med en hand på styret och den andra om listerna. Utflyktens stora utmaning var alltså inte cyklingen, utan hanteringen av alla prylar utan kundvagn i själva det stora köpcentrumet.

Hädanefter ser jag till att alltid ha en femma i någon av cykelväskorna.