Att frigöra sig från prylarna

En av de svåraste delarna med att sluta med bil är att göra sig av med prylarna. Om man som jag har tagit för vana att ta med sig allt man kan tänkas behöva vart man än förflyttar sig blir det rätt krångligt när bilen försvinner. Eller åtminstone rätt tungt och på sikt ryggskadande.

Men det handlar förstås inte om att göra sig av med prylar lika med sälja dem på Blocket eller stjälpa dem i sopbilen. Det handlar om att inte ta med sig allt hela tiden. I mitt fall är datorn den största och viktigaste prylen som hängt med mig överallt.

När jag reste till USA för en vila-upp-mig-resa. Datorn åkte ner i Timbuktu-väskan (jag har en närmast kvinnlig förkärlek för väskor). Tillsammans med kameran (en sån där yrkesvariant som väger flera kilo). Tillsammans givetvis med en massa andra prylar.

Nu cyklade jag ju inte till USA, men det var tungt nog att gå och dra på den där väskan längs gatorna i San Francisco och New York. Men jag led inte. Jag behövde grejorna. Trodde jag.

I vardagen funkar inte den inställningen om cykeln är det primära fordonet. Fram tills i februari, då jag började cykla de få kilometrarna till kontoret, åkte datorn med fram och tillbaka. Varje dag. Det är knappast någon lätt variant, och tillsammans med strömadapter och lite tidningar som kan vara bra att läsa på kvällen – eller under dagen – blir det några kilon.

Och för varje kilo som jag måste bära över axeln eller på ryggen ökar risken att jag låter cykeln stå. Att jag tar bilen istället.

Därför har jag börjat lämna datorn på jobbet. Revolutionerande, eller hur? Nå, i mitt fall åtminstone ovanligt. Men jag kan inte lämna mina dokument på jobbet, eftersom jag måste kunna jobba hemma de sista timmarna under dagen (förklaring: jag hämtar sonen på dagis kl 15 eftersom frun är sjukskriven).

Den mest naturliga och självklara lösningen vore att använda ett USB-minne. Det har jag prövat. Det funkar inte. Jag blir förvirrad av de olika versioner som finns på USB-minne och på datorn hemma och på datorn på jobbet. Jag klarar inte att hålla ordning på dem och till slut sitter jag och jobbar med en gammal version och raderar en aktuell.

Min brorsa har visserligen löst det så att han använder USB-minnet som enda minne – han jobbar alltså mot det och sparar aldrig någonting på någon enskild dator. Men mitt jobb som IT-journalist har fått mig att tro (i själva verket har en expert på området fått mig att tro) att ett USB-minne inte klarar den typen av användning i längden.

Därför använder jag en annan lösning: Google Documents. Det är en rätt enkel tjänst på nätet som innehåller en förvisso mager uppsättning Office-funktioner. Du kan skriva dokument, använda kalkylblad och göra presentationer. Allt lagras hos Google och du kommer åt och kan redigera dina dokument från valfri dator.

Det funkar utmärkt för mig. Datorn kan stå kvar på jobbet och jag cyklar iväg till dagis med bara en anteckningsbok och mobiltelefon. När jag kommer hem slår jag på fruns dator och fortsätter att arbeta med samma dokument som tidigare under dagen. Eftersom jag använder Google-e-post också saknar jag inte heller mitt e-postprogram (som jag inte längre använder) på min egen dator.

Från början trodde jag att vardagscykling handlade om att hitta rätt väskor, rätt sätt att transportera saker. Nu vet jag att det lika mycket handlar om att hitta sätt att slippa transportera saker.

Hopp om cykelbana till templet

En av de stora frågorna inför vårt billösa liv är hur vi ska ta oss till shoppingcentrumet i Arninge en knapp mil bort. Där finns billiga mataffären, billiga byggvaruhuset och inte så billiga barnaffären. Dessutom en hel del andra butiker som vi vill kunna besöka då och då även när vår bil inte är mer än ett minne blott.

Avståndet på en knapp mil är inget problem. Men vägens beskaffenhet är det. Arninge-leden, som den heter, är en rätt hårt trafikerad 90-70-väg med flera anslutande vägar. Tanken på att cykla där är inte särskilt lockande. I synnerhet inte med barn i vagn efter cykeln. Efter mörkrets inbrott eller i regn.

Men idag väcktes ett hopp. En mindre väganläggningsmaskin och några arbetsklädda gubbar hade av allt att döma manglat ut sisådär 20-30 meter väg i cykelvägsbredd intill den stora vägen. Det gick inte att avgöra om den där remsan skulle fortsätta de resterande 7-8 kilometerna till shoppingcentret, men en rad orange käppar här och där längs sträckan väckte i alla fall ett hopp.

Som sagt, ännu är bilen inte såld och dagens dammsugarinköp (på väg till arbetsmöte i stan ) gick att klara av utan säker cykelväg. Men när bebisen tittar ut och de första veckorna är avklarade, då skulle den där vägen sitta bra.

Smartköp blev dyrköp

Hittade tvättmedel, toapapper och annat tungt och skrymmande hos Ocean.se. Det är ett varumärke som inte går att få tag på i de vanliga livsmedelsbutikerna, och som satsar på miljövänliga produkter.

Toppen! Visserligen har vi inte sålt bilen än, men detta måste prövas, tänkte jag. Fyllde tillsammans med frun i beställningsformuläret. Frakten skulle ingå. Toppen!

I går stod en kartong utanför dörren. 30 kg rengöringsprylar och en faktura på strax över 1 000 kronor.

På kvällen kommer frun och visar ett reklamblad från Granngården. De har samma produkter. Men inte till samma priser. Och de är inte dyrare, utan sisådär 20-30 procent billigare. Och även om man lägger på någon hundring för frakt hade ett Granngården-besök per bil varit en betydligt bättre affär.

Man blir klokare. Förhoppningsvis.

Blötväder påminner om stänklapp

En titt utanför fönstret i morse fick mig att komma ihåg det där viktiga som jag glömt: att förlänga framstänkskärmen på cykeln med en rejäl gummilapp. Det är visserligen inte snyggt, hävdar somliga, men det är praktiskt. Det gör bland annat att man kan cykla efter ett regn utan att bli blöt om fötterna. Dessutom är det bra för cykeln, eftersom det inte sprutar upp grusbemängt vatten på vevpartiet (där cykelns främre kugghjul och pedaler sitter).

Planen är att åka till Kuntzes och köpa lämplig gummimatta att fästa längst ned på framskärmen medelst två skruvar. Det torde inte vara särskilt komplicerat. Att hitta tiden för det är däremot inte helt enkelt.

Ryggsäck i väntan på framrack

Det heter inte framrack, det heter nåt i stil med frampakethållare. Men det engelska begreppet ”rack” tycker jag passar bättre, eftersom det inte bara är paket man placerar på en pakethållare.

Nå, utan att fastna i semantiska frågor konstaterar jag att en cykel utan bra rack är en grogrund för missnöje. För att kunna hämta sonen på dagis måste jag ha barnstolen på plats – på bakre racket. Och eftersom det främre ännu inte har anlänt från leverantören finns ingenstans att fästa en väska. Jag har visserligen en barncykelkorg inklämd på sidan av racket under och bakom barnstolen, men den korgen duger inte för en rejäl handling på ICA.

Återstår ryggsäcken. Det får inte vara för stor, eftersom sonen då kan uppvisa vissa klaustrofobiska symtom när jag sätter på mig framför honom med säcken full av strömming, potatis och frukt. Utrymmet mellan min rygg och hans ansikte är inte särskilt stort.

Hur som helst är dagens lilla cykelproblem symtomatiskt för många situationer. Lastutrymmet på en ordinärt utrustad cykel räcker inte alltid till. Eller rättare: räcker sällan till. Därför blir det en lättnad när jag får det främre racket, och jag ser också fram emot att sälja bilen – så att vi får råd att köpa en cykelvagn.