Tips: håll ordning på verktygen

Min cykel låter vackert om morgonen när jag cyklar till jobbet. Eller på eftermiddagen när jag är på väg hem. Eller närhelst jag cyklar. Den låter som en liten liten fågel. Det kvittrande ljudet bli visserligen lätt tjatigt efter några minuter, men jag intalar mig att det är vackert.

När jag i själva verket störs oerhört mycket av det, eftersom det beror på att trissorna som kedjan löper i genom bakväxeln inte är tillräckligt smorda. Och för att smörja dem måste kedjan av. Sedan trissorna. Fett har jag. Verktyg har jag. Men det mest ligger för närvarande i en enda röra i förrådet. Därför fortsätter min cykel att kvittra.

Ett tips till alla som använder en cykel som måste underhållas: gör det! För vissa behövs inga påminnelser om detta. De ser cykelmekande som vila och kvalitetstid. För andra är det mer som toalettstädning. 

Men belöningen för en väl genomförd cykelvård är en tyst och en mer lättrampad cykel som håller längre. Dessutom är en ren cykel snyggare. 

Utöver påminnelser från bloggar och andra håll krävs, åtminstone i mitt fall, ytterligare något: ordning på verktygen. Så att jag inte måste börja processen med att leta fram nödvändiga don ur röran. 

En annan lösning är att lämna in hojen hos ett proffs då och då.

(Och den som inte gillar att meka bör för övrigt inte köpa en hoj med utanpåliggande växlar, eftersom det finns utmärkta nära nog underhållsfria växelnav för pendlings- och brukscyklar.)

Hur behålla spontaniteten?

Bilen är inte bara en energimässig katastrof, den underlättar och till och med uppmuntrar onödig eller tvivelaktig konsumtion. Därom råder knappast några tvivel hos de flesta moderna och medvetna människor. Men det är också klart att bilen främjar spontanitet. Den underlättar för oss som inte är särskilt bra på att planera och som tycker om att kunna följa infall. När bilen försvinner som lättillgängligt transportmedel hämmas alltså spontaniteten. Åtminstone i mitt fall. Frågan jag ställer mig är om det går att behålla spontaniteten.

En annan effekt av billösheten är att saker och ting tar längre tid och resandet blir mindre flexibelt. Att det tar längre tid är ofta bra, men inte alltid. Jag har exempelvis försökt hitta en lucka för att skaffa ett par mörkblå byxor. Förr i tiden skulle jag ha gjort det i samband med något annat ärende, eftersom jag inte har möjlighet att ägna en halv dag eller mer åt att åka runt till byxbutiker med cykel eller kollektivtrafik.

Jag har ännu inte knäckt nöten. Kanske är det ingen nöt. Kanske är det jag som skapat den från början. Kanske handlar det bara om att studera tidtabellerna noggrannt och ta några tåg eller bussar tidigare. Men det kräver förstås planering. Inte min starka sida.

 

Det förefaller ibland omöjligt

Ibland får jag inte ihop det. Eller snarare, det händer ofta att jag inte får ihop det. Att leva utan bil borde inte vara svårt. Men det är det. Rent praktiskt. Det vore inte svårt om släkt och vänner bodde i samma lilla by som jag. Men de bor på andra sidan stan. På andra sidan  motorvägen. De bor längs andra kollektivtrafiksystem.

Visst kan det vara enkelt: strunta i alla födelsedagskalas, släktträffar, spontana kompisträffar på fel sida stan. Håll mig hemma. Titta på tv, skriv på bloggen, kolla mejlen, gör ingenting på Facebook. Var hemma och försök att umgås med folk via nätet.

Eller: strunta i familjen. Åk själv (barnens rutiner och behov innebär faktiskt en särskild utmaningen när det kommer till att resa kollektivt och sent på kvällen - åtminstone har vi svårt att bortse från dem). Men inte ens det funkar alltid, av tidsskäl.

Och nä. Det går inte. Vill inte stanna hemma. Vill inte strunta i familjen.  Ordnar en bil för kvällen, eller vad det kan gälla.

Visst, vi äger ingen bil. Men det känns inte som om vi skulle klara oss utan en. 

Slow Cycling Movement?

Jag funderar på allvar att starta en Slow Cycling-rörelse. Jag är inte hundra på att begreppet språkligt är helt korrekt, men innebörden är i alla fall att samla alla som har hamnat i racer- och träningsfällan. En rörelse för oss som vill tillbaka till det ursprungliga, lugna, sköna, kontemplativa cykeltempot. Som vanliga cyklar är gjorda eller tänkta för.

Jag funderar åtminstone på allvar att själv gå med i en sådan rörelse, även om den bara vore en idé. Jag upptäckte det märkliga när jag cyklade till jobbet i går morse att trots att jag verkligen sölade dit, rullade minst halva vägen (kändes det som) och körde på löjligt låga växlar, tog det inte längre tid än vanligt. 24 minuter.  Ok, någon minut längre borde det rimligtvis ha tagit, men en eller två minuter är inget som märks om man inte använder en stoppklocka eller har en buss eller ett tåg att passa.

Och jag var betydligt lugnare i sinnet och inte minst mindre svettig när jag satte loggade in mig i taxibilen - just det, jag kör taxi två dagar i veckan.

Bara en sån sak ..

Carport blev Bikeport

Sådärja. Nu är bilen såld och avlämnad. Carporten är visserligen ful med sina oljefläckar, barr, torra löv och annat som upptar en del av utrymmet. Men den är ändå förhållandevis tom. Sånär som på några cyklar och en cykelvagn. 

Vilken skön känsla att parkera cykeln i carporten, eller bikeporten som det är nu! Slippa krångla in den i förråd över natten och slippa tråckla in den mellan bilen och väggen eller var man nu råkade hitta plats. 

För att inte tala om cykelvagnen. Nu behöver vi inte dra ut cykel plus vagn utanför carporten för att koppla ihop de tu. Nu kan vi stå under tak utan att riskera att repa bil eller riva ner något som står uppställt längs väggarna. 

Men framför allt: nu är det på riktigt. Nu finns ingen möjlighet att ta bilen för att lösa ett “olösligt” transportproblem. Nu är det cykel och kollektivtrafik som gäller. Vi kommer också att hyra bil vid särskilda tillfällen, men knappast till vardags. Knappast för att smita ner till ICA och komplettera med mjölk. Eller bort till Arninge för att köpa en krok. Eller över till mormorn och morfarn för barnpassning. 

Inte för att vi har gjort det i särskilt hög utsträckning sedan vi bestämde oss för att klara oss utan bil, men bara möjligheten att göra det har skapat en känsla av bekvämlighet och trygghet.

När bilen rullade iväg från carporten för sista gången sattes den där känslan lite i svaj. Men en annan stärktes paradoxalt nog: den av frihet. 

Jag måste driva ut racercyklisten

Det slår aldrig fel numera. Jag rullar iväg i en rätt behaglig takt. Tänker att nu måste jag tänka på att ta det lugnt. Fortsätter en bit, sneglar ner mot växelreglagen. “Så låg växel! Nä, jag får nog allt växla upp lite.” 

I med en högre växel. Farten ökar. Snart kommer värmen ordentligt under jackan. Uppförsbackar ignoreras. Nu gäller det att hålla en jämn fart. Inte sacka. Gärna öka.

Så går det nerför. Skönt! Då kan man vila lite. Men bara lite, knackar någon fram på axeln. Sådär, nu är det nog dags att utnyttja nerförslutet och skicka in en högre växel. Farten ökar ännu mer.

När det planar ut växlar jag ogärna ner igen. Försöker behålla den högre farten. 

Det bor en racercyklist i mig. Under de första veckorna med den nya cykeln hade han vett att sansa sig, att hålla sig i bakgrunden. Men nu vill han fram fram fram. Spara tid, kör snabbare. Plåga dig lite nu! Se turen som ett träningspass. 

Så jag stånkar på och kommer väl fram lite tidigare än vad jag hade räknat med. Men betydligt svettigare. Och Trucker-cykeln är ingen racerhoj. Den är inte särskilt skön att cykla på på det viset; starkt framåtlutad och med ständigt högt tryck på pedalerna. 

Det är förmodligen lika mycket stress som tävlingstendenser bakom det hårdnade förhållningssättet. Jag måste säga att jag är lite besviken på mig själv. Hade hoppats att jag skulle lyckas behålla mitt återvunna lugn från den första tiden med cykeln som bilersättare. Nu tycks det alltså som om bilstressen krupit över i hojen. 

Men nu har jag bestämt mig. Jag ska ta det lugnare. En snitthastighet på sisådär 20 knyck i vindstilla - eller medvind - är för tillfället den övre gränsen. Någon gång får jag skaffa en racerhoj så att min racercyklist får sitt lystmäte - på rätt sätt och vid passande tillfälle.

Billösheten börjar bli självklar

Nu börjar det sätta sig. Nu är det inte längre så ofta fråga om “hur ska vi nu lösa det här transportbehovet” utan bilen. Nu har det nästan blivit en vana och självklarhet att tänka “så gör vi för att ta oss dit eller dit”.

För det krävs tvivelsutan oftast mer tanke än med bil. Den sätter man sig i, vrider om nyckeln och kör.

Men billösheten har också börjat innebära att det finns ytterligare ett alternativ när vi tar ställning till hur vi ska resa. Nämligen att inte resa alls. Att stanna hemma, eftersom det inte skulle fungera rent praktiskt med cykel och/eller kollektivtrafik. Och hur bra är det?

Korta resor på upp till en mil känns inte nämnvärt mycket omständligare än med bilen, ibland till och med enklare. Åtminstone inte om det handlar om dagtid eller inte alltför sen kväll. Men när resorna blir längre och ska ske senare på kvällen (när det är mörkt) är cykel helt enkelt otänkbart.

På lördag är vi bjudna på födelsedagsmiddag i Jakobsberg, uppskattningsvis drygt två mil från oss. Cyklarna kommer inte på fråga, det skulle ta för lång tid. Kollektivtrafiken kan fungera, beroende på hur lång tid det tar. Min gissning är att det tar för lång tid framför allt att komma hem, men jag kan ha fel.

Alternativet är att inte åka alls. Det alternativet fanns överhuvudtaget inte på biltiden. Då åkte vi, och umgicks.

Men jag misstänker att detta är en del av omställningen. Att det finns sätt att slippa “inte-alternativet”. Jag ska sätta mig ner och fundera lite. Och kolla resvägar och -tider på sl.se.

3 cm blev ny cykel

I teorin är det självklart. I praktiken slås jag av hur väl teorin stämmer.

När jag precis hade monterat den nya styrstammen (det det där lilla röret som styret sitter fast i) slogs jag av hur annorlunda cykeln såg ut. Den såg mer ut som min cykel, på något vis.

Det rör sig bara om tre centimeter. Så mycket kortare är den nya styrstammen. Fast den medförde också att jag kunde montera styret längre ner än tidigare. Förmodligen var det främst det som gjorde att cykeln antog proportioner som mer stämde överens med utseendet hos tidigare cyklar som jag haft.

Med den gamla styrstammen hade jag varit tvungen att montera styret ett snäpp för högt upp, för att kunna sitta på ett någorlunda bekvämt sätt (ju högre styret sitter desto närmare sadeln kommer det, eftersom gaffelröret lutar in mot sadeln).

När jag sedan provade cykeln var det som om allt föll på plats, som man säger. Det var som om den först då blev sig själv. Stabiliteten är kvar, men cykeln är inte lika seg vid kursändringar. Det lägre positionen hos styret gör att jag sitter bekvämare och kan utnyttja kraften i mina vackra - om än håriga - ben bättre.

Min Trucker blev helt enkelt ännu roligare, ännu snabbare och mig ännu kärare med den nya styrstammen.

Men det finns frågetecken. Är den lägre positionen hos styret verkligen bra? Eller kommer mina axlar och händer att protestera efter några mil? Jag kunde märka en antydan till ökad stelhet efter en dryg mil i går, jämfört med tidigare. Men den kan ha haft andra orsaker.

Det andra frågetecknet rör ändan. Eller rättare perineum som är det för cyklister så välbekanta området som torde vara det mest utsatta när vi sitter på sadeln. Den lägre positionen gör förstås att jag lutar framåt i en brantare vinkel, vilket ger ett ökat tryck på perineum. Och sadeln jag använder är utformad för en inte så “rejsig” sittställning. Frågan är om min nya sittställning är för “rejsig” för sadeln efter till exempel en tur in till stan.

Det lär kännas. Och då är det ju bara att höja styret ett snäpp och acceptera en lite lägre snittfart.

Mindre hämtmat utan bil

En gång i veckan. Kanske inte året runt men i perioder. Så ofta åt vi hämtmat. Medan Lina la N ringde jag ner till Woken eller Pizzerian och tog sen bilen ner. Ett litet puttrigt avbrott i kvällsrutinerna. La in två kartonger eller lådor i bagageutrymmet, körde hem. Vi åt.

Och kände oss alltid sedan lite missnöjda.

Nu händer det aldrig. Att vi äter hämtmat alltså. Inte för att det är särskilt obekvämt att ta cykeln den där kilometern ner, utan för att idén om hämtmat inte längre dyker upp. Eller, om den trots allt gör det, då är väldigt svag och inte särskilt tilltalande ens i sin initiala skepnad.

Det måste på något sätt ha att göra med att vi fattat beslutet att inte använda bilen, att sälja bilen. Kanske är det själva förändringen av vår inställning till vardagen som gör att hämtmat inte längre riktigt får plats i våra medvetanden.

Säljes: miljöklassad bil

Så var stunden äntligen kommen. Bilen städad och tvättad. I morgon utlöst från leasingbolaget. Två annonser ute, en på Blocket och en på Bilweb.com. Nu är det bara att sätta sig ner och vänta på alla telefonsamtal. Bli först! Ring nu!

Övriga inlägg på bloggen kommer att dröja någon dag eller två, eftersom jag inte är riktigt kry. Men cykeln mår lyckligtvis finfint!