Med ålder kommer nyanserna

Kanske är det inte antingen eller. Kanske är det inte svart eller vitt. Kanske är det grått. Så trist. Nej, snarare rogivande. Jag har givit upp idén på att leva ett liv utan bil. Men inte resignerat, inte accepterat något nederlag. Det är bara meningslöst att försöka. Det finns ingen bra anledning till det, helt enkelt. Det är fel spår.
Vi lever i ett samhälle som såväl infrastrukturellt som sociostrukturellt (om det nu finns något sådan ord) bygger på tillgång till bil i hög grad. Det går naturligtvis att klara sig utan bil – många gör det uppenbarligen – men det är inget mål som alla bör sikta på. Målet är att hitta en miljömässigt hållbar lösning som fungerar för var och en. För vår familj handlar det idag om en mix av biogasbil, cykel och kollektivtrafik.
När den här insikten har formats har det paradoxala inträffat att jag börjat cykla allt mer. Nu är det ingen ”stor grej” att cykla in till stan (drygt 2 mil) en kväll för att träffa en kompis. Det var det när vi inte hade bil.

Ett hopp tänds

Det var aningen märkligt att höra Ekot i morse. Där talades om att Vägverket hade låtit göra en undersökning som bland annat visar att cyklister inte till största delen är unga och låginkomsttagare, utan tvärtom mycket väl kan vara välbetalda och högutbildade.

Nå, det var nu inte detta som var själva kärnan i resultaten av undersökningen, utan att samhället har mycket att vinna på att underlätta för cyklister. Fler skulle nämligen välja cykeln om det fanns bättre cykelvägar och i övrigt bättre förutsättningar för cyklande.

Det är förstås glädjande att det har gjorts en sådan undersökning, men lite förvånad blir jag också. Jag trodde att medvetenheten var större. Men nej, jag klagar förstås inte. Detta måste applåderas. Jag ser fram emot utbyggda cykelbanor och förbättrade möjigheter. Då kanske jag och familjen åter kan bli lyckliga utan bil.

Läs artikeln: www.sr.se/ekot

Epilog 1

Det var besvikelse när jag insåg att vi faktiskt inte klarar oss utan bil. Jag – eller vi – har förmodligen gjort samma misstag som många andra före oss. Vi ställer inte upp på hela paketet. Vi försöker välja de bästa russinen och sen både äta dem och ha dem kvar. Vi inser inte på allvar vad som krävs för att klara ett radhusliv med två småbarn utan bil. Vi anar det – och på djupet inser vi det nog också – men vi är inte beredda att ta konsekvenserna. Vi är inte beredda att ändra våra liv tillräckligt mycket.

Exempelvis skulle vi förmodligen behöva flytta för att ha en rimlig chans. Eller styra upp våra liv med minutscheman för att kunna utnyttja bilen maximalt de få tillfällen vi skulle kunna använda en sådan.

Vi skulle kanske behöva ändra våra vanor för att skapa ett billigare liv – så att vi inte skulle behöva jobba lika mycket (och ändå jobbar ingen av oss 8-timmarsdagar). Vi skulle förmodligen behöva göra oss av med en hel del prylar eftersom prylar ofta skapar behov av fler prylar och resor. En cd-spelare måste matas med skivor. En mjölkvisp måste ha nya batterier. Fler kläder innebär fler tvättar i maskinen – som måste matas med mer tvättmedel. Och själva inställningen att prylar och konsumtion är ok skapar förstås uppfattningen att vi har behov som egentligen inte finns. Som måste tillgodoses.

Fast det ska sägas att vi är verkligen inga konsumtionsmänniskor enligt gängse snitt. Vi har inte shopping som nöje. Vi handlar inte särskilt mycket kläder, inte särskilt mycket prylar. Musik köper vi oftast på iTunes och filmer på sfanytime.se. Går inte på krogen.

Men visst konsumerar vi. Och visst skulle det gå att sänka nivån. Antar jag.

Jag vet inte om jag är rätt ute. Men jag tror att jag – jag talar bara för mig själv nu – hoppades på att ett liv utan bil inte bara skulle innebära billöshet och mer cykling, utan också ett liv som är renare, tydligare och ärligare. Där saker och ting inte har lika stor betydelse som idag. Och jag hoppades nog att det ena skulle leda till det andra, att vi själva inte skulle behöva dra hela lasset. 

Kanske är det en långsam process. I så fall finns det fortfarande hopp

God jul och gott nytt år!

Hur livet utan bil upplöstes

Det var en gång en familj som inte vill lägga onödigt mycket pengar på onödiga saker. Som bil till exempel. Familjen ville inte heller belasta miljön i onödan. Med bilkörning till exempel. Onöda var något som den här familjen vill undvika. Och bilen där ute i carporten framstod som just en sådan.

Bilen såldes. Cyklar skaffades eller uppdaterades med allehanda utrustning för frakt av last och barn. Sommaren kom och livet lekte. Visserligen behövde familjen låna bil tämligen ofta, för att hämta en byrå som familjen hittat på Blocket, eller för att få hem virke till diverse ombyggnationer hemma i radhuset. Men familjen ägde ingen bil och i carporten stod två cyklar och en väldigt fin och praktisk och ändamålsenlig cykelvagn.

Mannen i familjen tyckte om att köra bil, och började köra taxi för att tillgodose sitt bilkörningsbehov. (Och för att tjäna en liten slant.)

Men något gnagde familjen. De lånade bil påfallande ofta. Och var på så sätt beroende av andras välvilja och möjlighet att låna ut bil.

Sedan kom hösten och vintern. Och förkylningarna avlöste varandra. En gång gjordes ett försök till en cykelutflykt trots lätt feber. Det var ingen bra idé. Att cykla med två barn i cykelvagn och lite picknicklast – även om det bara är sju kilometer – kräver feberfrihet. Vi skulle ha stannat hemma den dagen.

Och det blev också följden åtskilliga av de påföljande dagarna. Att familjen stannade hemma istället för att ge sig ut och se saker, träffa människor och umgås med andra. Ibland lånade familjen bilen även till sådant, men det gick inte att göra i så hög utsträckning att billösheten inte började kännas som en väl kraftig uppoffring.

Så ringde telefonen en dag. Ville vi ha en bil? Samma bil för övrigt som vi oftast hade lånat. Tja … jotack.

På den vägen är det. När vi vid flera tillfällen efter det (det första tillfället faktiskt redan dagen efter det att vi fick bilen) har behövt åka till barnakuten är vi övertygade. Att som barnfamilj i förort och hus med renoveringsbehov försöka leva helt utan bil är hedervärt och ett intressant projekt. Men för oss fungerar det inte. Däremot är vi noga med att inte använda bilen slentrianmässigt. Efter vår billöshetsförsök vet vi att det går att klara betydligt mer av vardagsresandet med cykel och kollektivtrafik än vad som först verkar möjligt. Så vi är inte längre billösa – men vi använder inte bilen till annat än det den verkligen behövs till.

För ett musikaliskt liv utan bil

Musik. Hjälm. Hur skulle vi klara oss utan? Det har en och annan hjälmtillverkare insett, bland andra Azonic. En sån vill jag ha.

Ovilligt sammanfattande

Vi klarar oss inte utan bil. Vi är inte ens i närheten av att klara oss. Visst har vi klarat oss utan egen bil sedan i mars, men vi har använt bil mer än bara marginellt. Somliga perioder har vi lånat en bil varje vecka, för att köra skräp, för att hinna med både arbete och sociala aktiviteter. Och då har vi ändå fria arbeten som ger oss en stor flexibilitet när det gäller tider.

Cyklarna har förvisso använts flitigt. För storhandling, för att köra papper och plåt till returstationen, för utflykter och för arbetsresor. Betydligt mer än om vi skulle ha haft en bil. Så billösheten har givetvis inte varit helt utan effekt. Men den har inte givit den effekt jag hade hoppats på och försökt nå.

När vi bestämde oss för att sälja bilen såg jag mig som en envis dåre trampandes i alla väder, i alla hälsotillstånd, i alla ärenden. Naivt i kubik. Men det var ändå något att sikta på.

Antingen kan jag betrakta det här projektet som misslyckat, eller så kan jag dra slutsatsen att det är betydligt svårare att ställa om ett vanligt radhus-småbarns-förorts-liv från bil till icke-bil, än jag trodde. Jag väljer det senare och  konstaterar att det kommer att ta tid, men tror helt och fullt att det kommer att gå. Därför att det måste gå.

Bilen är en gammal idé som i grunden bygger på gammal teknik (även om utvecklingen innehåller ljuspunkter). Det är ohemult dyrt, det dödar såväl genom på- och avkörningar som genom nedsmutsning, det gör en mosig i skallen. Listan kan göras lång. 

Tyvärr, måste jag säga. Jag gillar att köra bil. Under en period i mitt liv – för inte så länge sedan – trivdes jag som allra bäst när jag satt i min nya, mörkblå Volvo V40.  För bara några veckor sedan var jag i Södertälje och provkörde nya Skoda Superb och Audi A4. Ruggigt kul och tur att polisen inte var på samma vägar som vi. 

Jag tog taxikort för att få möjlighet att sitta en hel dag i en bil och bara köra omkring, och samtidigt tjäna pengar och träffa folk. Nu har jag inte kört på ett tag eftersom det inte är särskilt lönsamt. Men det är som sagt kul att köra bil. Kul att läsa om bilar. Kul att titta på bilar. 

Trots mitt bilintresse har jag under den här perioden av billöshet inte på allvar lockats av tanken på att skaffa en ny bil, annat än i början. Jag har lärt mig att uppskatta inte bara de alternativa ressätten, utan också den lägre månadskostnaden, det lediga utrymmet i carporten och att slippa städa, tvätta och serva bilen. 

Även om det första halvåret utan bil har varit långt ifrån någon romantisk cykelfärd längs slingrande sommarvägar – och faktiskt delvis gjort mig besviken – tror jag att vi kommer att klara oss bra utan fyra hjul och oljebrännare även framledes.

Till och med utan att låna bil i lika hög utsträckning som vi har gjort hittills.

Fångad på lånecykeln

Jag var i stan idag. Stockholm alltså. Och för första gången lånade jag en av de där fula, blåa cyklarna som finns utställda i särskilda ställ här och var över stan. Det stod tre stycken vid Tekniska Högskolan där jag landade med tåget. En hade punktering. Lyckligtvis fick jag en av de andra två. Den hade visserligen väldigt lite luft i bakdäcket, men det var inte värre än att det gick att cykla på.

Väl nere i smeten kring Stureplan återstod att hitta ett ställ att ställa tillbaka cykeln i. Det finns ju inga lås på de här hojjarna och jag hade förstås inget sådant med mig. Stället vid Kungsträdgåren var fullt. Liksom det på Sturegatan. Liksom det på Norrmalmstorg. 

Sådär snurrade jag omkring, fångad på en blå cykel utan lås. Jag antog att det kunde bli dyrt om cykeln blev stulen under tiden jag var på mitt arbetsmöte. Men till slut avgjorde klockan saken: jag chansade, ställde cykeln i uppgången till kontoret som var mitt mål. 

Knappt en timme senare stod den kvar. Jag lyfte ner den för den lilla trappan och insåg då ytterligare en nackdel med den blå cykeln: man riskerar att bli smutsig om man grepper på fel ställe. Som typ sadelstolpen. 

Med oljig handflata i högerhanden trampade jag mig i alla fall upp mot Tekniska Högskolan igen. Lyckligtvis fanns där en ledig plats att ställa tillbaka cykeln i. Och även om den hade skapat en del oväntad irritation och stress under fömiddagen var det rätt skönt att bara gå därifrån. Inget lås att pula med, ingen tanke om att ”jag måste pumpa bakdäcket snart”, ingen oro över stöldrisk.

Nästa gång tar jag med ett eget lås och en minipump.

Förkylning sätter käppar i hjulen

Det är förvisso en rätt stor omställning att göra sig av med bilen och börja cykla istället. Men det går ändå att hitta lösningar på det mesta. Det går att frakta sopor till återvinningsstationen. Det går att åka på familjeutflykter med spädbarn och småbarn. Det går att storhandla. Det går till och med att handla virke på brädgården, åtminstone om det inte rör sig om några större mängder.

Men det finns en sak som definitivt sätter käppar i hjulet: förkylning med feber. En så enkel åkomma. Men kroppen blir svag, matt och i princip oanvändbar som motor på en cykel. I alla fall om man ska åka en lite längre sträcka och dessutom ha packning och barnen med sig i vagnen efter. Och även om det går att pressa sig riskerar man att bli sängliggande följande dagar. I värsta fall råkar man tydligen ut för en hjärtmuskelinflammation.

Hur mycket jag än ville idag så gick det till slut inte. L fick ta dra vagnen den sista biten hem från Rönninge by. Situationen fick mig att på allvar inse att cykeln blir obrukbar som bilersättare för lite längre sträckor när något så simpelt som en förkylning sätter in.  

Men jag deppar inte för det. Jag vilar en stund. Sen rullar jag igen.

Mörkret pockar på ljus

Det mörknar ute. Blåser upp. Regnar mer. Hösten är på väg och snart har vi mörkret över oss. Det ter sig kanske inte så behagligt, men som den nordbo jag är uppskattar jag mörkret och eländet. I mindre doser.

Apropå mörker är jag ute efter en bra lampa. Var inne på en av stans bättre cykelaffärer och allt de hade var lampor med snabbfästen. För fler hundra. Jag vill ha lampor som inte har snabbfästen. Som kräver verktyg för att ta av och sätta på. Tanken med snabbfästen är förstås att man ska kunna ta med sig lamporna innan tjuven gör det. Men jag vill inte pula med fler grejor. Cykelväskor, handskar, glasögon, mobiltelefon, lås och allt vad man behöver är nog. Jag behöver inte dessutom tänka på att plocka med mig och klicka dit lampor.

Jag har inte letat särskilt ihärdigt, tillstår jag. Men snart ska jag hitta lampan som lyser starkt, långt, brett och länge och som kräver sällsynta verktyg vid montering. 

Den som söker ska finna.

Regnet gör frihetskänslan än större

Det ösregnade i morse. Klockan var inte mer än halvsex när jag drog på mig regnstället och mina sedan igår ännu fuktiga cykelskor.

Själva processen att komma iväg – klä på mig, packa cykeln, leta i trånga fickor efter nycklar, låsa upp cykeln, stoppa ner nycklarna, kolla att allt är med och lyfta ut cykeln över plankor som nu övertagit bilens plats i carporten – är rätt trist och jobbig. I synnerhet när det regnar. Men väl iväg släpper det jobbiga. Då är det bara jag och cykeln.

Och regnet förvisso. Men regnet är är inte bara vått. Det har också en uppfriskande effekt. Och ger en frihetskänsla ännu större än när jag cyklar i solsken. Jag är inte helt på det klara med hur det kommer sig. Förmodligen har det att göra med att jag med största sannolihet skulle ha tagit bilen i regnet, om jag hade haft någon. Att då sitta på cykeln gör själva billösheten än tydligare och förstärker känslan av självständighet. Jag behöver ingen motor, inget bekvämt säte, ingen värmefläkt och ingen bensin, diesel eller etanol. Jag behöver ingen bil för att förflytta mig. Inte ens i hällande regn en tidig tisdagmorgon i augusti.

Vi får se hur den känslan står sig i november …